falla ned. Men åt vilket håll?

I förrgår bröt jag ihop. Jag pallade inte mera. Det har känts som att jag har gått runt med en stor svart sten i kroppen i flera veckor, och igår så kom allt. Det började med att jag bara var grinig. Sen kände jag mig som att jag skulle börja gråta hela tiden. Sen fick jag svårt att andas och till sist kändes det som att jag skulle svimma. Jag gick in i omklädningsrummet och tårarna började rulla. Bad min chef/kompis komma in och prata och det har vart ett av de mest givande samtalen någonsin. Vi pratade om hur det har vart det senaste på jobbet. Att jag faktiskt har vart riktigt usel. Men jag behövde höra det. Vi liksom bollade lite varför, just att jag har dåligt självförtroende kanske och att jag tar åt mig förmycket av vad folk säger, tänker förmycket på vad folk tycker om mig. Jag fick gå hem sen. Jag gick till bussen och rökte som vanligt. När jag vänta på bussen så kände jag verkligen. Varför röker jag? Jag har tänkt den tanken många ggr förut, men det kändes lite annorlunda. "Vågar jag bryta resten av cigaretterna och slänga de?" Ja Inget mer med det. Vet att det kan bli tufft att sluta men jag har inte rökt så länge. Har klarat mig helger utan förut. Bestämde mig för att åka till bokhandeln och köpa en almanacka och en vägg kalender. Så att jag kan skriva i hur det gick en dag, hur längesen det var sen jag rökte och väggkalendern för att jag ska sluta glömma folks födelsedagar! Köpte även en ny dagbok. En där jag bara får skriva positiva saker i. Kan bli svårt men ska jag skriva negativa saker får det bli i någon av de hundra andra dagböckerna jag har! Dagen efter (i går) gick allt bättre än vad det har gjort innan någon gång! Det kändes riktigt bra. Nu hoppas jag att det håller i sig. Det kommer nog bli svårt men jag vill må bättre!