falla ned. Men åt vilket håll?

   080706


   Varfan är R?

   Visst jag kanske är bara... jag vet inte vad jag är... Men jag vill höra från honom... jag blir så jäfla orolig... Om han anske inte vill prata mer, då vill han ju defenitivt inte träffas! :( Jag vet inte vad jag ska göra... Jag saknar verkligen hans sms... Snart är det 24h sen han skickade senast och från att gå från att vi skickar varannan timme till varandra till detta får mig att verkligen bli ledsen :( Jag hatar när killar dissar så...

   Han kanske bara har fått slut på pengar på mobilen eller han kanske ligger på sjukhus... Eller så vill han bara inte träffas eller höras av...
   Fuuk jag blir verkligen nere av det... jag vill ju så gärna att han ska...


   Vad fan ska jag göra...


   080709

   Har precis kommit hem från en tripp till stan med konfarna.

   Eller... Kanske ska börja med att ajg de senaste två månaderna har ahft ett problem... Jag har snattat... och jag har snattat mycket... Idag åkte jag fast.

   Jag har mått ganska dåligt för att jag har snattat, så förhoppningsvis så gör det här så att ajg slutar... De sa att jag kanske slipper en prick i registret¨om åklagarn väljer att släppa åtalet.. <jag gav tillbaka allt, jag erkände och jag betala för en produkt. Jag berätta för de hur jag kände, att jag inte kan hjälpa att sno ngt. Det blir som en tvångs grej att göra... Jag ahr vart rädd för at gå ned de senaste dagarna till stan pga att jag visste att jag skulle sno ngt...
   Vi får se... Jag har accepterat böter och polisen sa att de kunde bli ngra tusen... vi får se hur det går... Jag som knappt har ngra pengar som det är nu...

   Han sa att det jag tog, en hatt, ett hår wax och ett hårlotion, var ganska tötig grej att stjäla på ett sätt.... Visst jag håller med men han kanske mer förstår då när jag håller med honom att jag, ja att jag bara gör det för vad ska man säga... sakens skull? Jag mår ju ganska dåligt av det efteråt liksom...

   Båda polisen och securitas vakterna sa att jag borde skaffa ngn att prata om det med. Men vem fan ska jag prata med? Jag tycker verkligen det är jobbbigt, men på samma gng så vill jag ju säga det till ngn, jag känner det inom mig. Men vem fan gör man det till? Det gäller att hitta den rätta personen och det rätta tillfället...
   Fy fan jag bara börjar gråta jag tänker på det... Eller inte gråta men jag känner att tårar ligger och lurar i ögonen... Usch...

   Nä, jag måste verkligen söka hjälp om det nu! Jag vill inte snatta! Jag har ju snattat så mycket nu så att det är stöld! Jag är ju för fan en tjuv! :(
   Men jag vill inte... Det måste ta slut...


   Jag vet inte mer vad jag ska skriva... orkar inte med det nu... Kanske ska gå och doppa mig och svalka bort allting från mitt huvud... Det känns som en dålig dröm just nu och jag kommer vakna snart... Men det är det ju inte.

   Ajja...

   Fuuk, men ändå tack.

   080725


   Det har börjat gå över nu, känner inte lika mycket ångest längre. Det känns jätte skönt. Tror det kan bero på igår också^^ Visst jag käka en hel del igår, något jag verkligen åste sluta med, jag äter på tok för mycket! Men jag var ju på fest på kvällen hos en kompis kompis, så mycket nytt folk att träffa! Var lite stelt i början ju men efter lite alkohol så släppte det och jag hade skit kul. I've got the bruises to prove it^^

   Det bästa var nog ändå att jag hitta ett ragg. Efter att vi hade pratat ett tag så tyckte jag han var lite väl lik en annan kille jag känner och det gilla jag inte riktigt men han var söt och förstod en del saker som jag går igenom. Jag hade inte tillräckligt med plåster att täcka över mina märken på handen med så han såg det och hans första fråga om det var "Självförvållande?". Jag sa. "Uhm... personligt..." Han var okej med det sen så förklara han sitt bandage på armen och det visa sig att han hade gjort det själv fast ännu mer. Han berätta at en kompis till honom hade vart tvungen att sy ihop det åt honom. Vi börja prata och det visa sig att han tar samma medecin som jag fast bara mer.
   Jag kände att han var en killa som jag lätt skullek unna följa  med hem, fast det var en annan kille där också som jag tyckte var söt och stötte på, tror han ville ha mig också men antar att jag och J, som vi kan kalla honom, höll på för mycket med varandra för att han riktigt skulle vilja.
   Det sluta med iaf att jag följde med J hem och vi hade kul kul. I över en timme eller mer... fuuk ja vet itne svettigt blev det iaf och jag tror att jag har blivit av med alla de kcal jag hade fått i mig under dan >< haha... Det är så konstigt! Tänk att sex kan lätta upp en så! VIsst det var juk kanske inte precis sexet som gjorde det.. na, bara att känna mig åtråvärd gjorde så sjukt mycket! Det finns killar som tycker att jag är söt^^ Det finns killar som vill ha mig. Visst jag är lite öm nu efter och har världens träningsverk på massa konstiga ställen ^^ haha Jag skulle lätt göra det igen.
   Fuuk jag skulle ha tagit hans nummer eller gett honom mitt... Skulle ha vart skönt med lite närhet. Men då flisan sa att han är sån person som inte släpper taget och välldigt nere. Låter ungefär lite som jag fast som sagt, snäppet värre. Undrar hur ett sånt förhållande skulle vara :S

   Jag vet inte hur jag ska träffa ngn som passar mig. R känner jag bara fuuk you! Orkar inte med längre. Jag ber honom att säga stop om han inte vill prata mer och han säger att han fortf vill men asså... Jag känner ju på mig att han inte vill längre.. Det är oumbärligt just nu! Jag måste verklligen bara ta det lugnt och skita i honom! Att han inte är värd mig! Men shit... Vem är det? Vem är jag värd? J

   Jag vill bara vara lycklig!

   En pizza slank ned idag också. Bakis mat jovist. Sen försökte jag med den där yoga dvdn. Gick inte så bra... Gjorde andningsövning och sen ngn hälsa solen övning... Men det gav mig inget då jag bara kände mig förvirrad... Får träna bort allt på jobbet i mon i stället... jobbar 8-17 och sen blir det till folkparken och mys och kanske lite volleyboll om ngn tar med sig boll^^

   Det känns lite brightare nu och det känns otroligt bra^^


   Tack till era snälla ord! Ni är få men underbara!

   080824

Fan tror verkligen jag är Över E men tydligen inte helt. Mår fortf skit över att han och Lisa är ihopp fortf. Jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill göra illa mig! Men mest av allt vill jag ha någon som kan hålla om mig och älska mig och det är väll det som är det stora med det hela. Han har Lisa, äcel Lisa, och jag hari ngen... Värför? Känner mig så äcklig. Fick en kommentar på vägen hem från Los fest "Fan va snygg hon va!" Det var två killar som utroppa det när jag gick förbi då på vägen hem. Jag gick hem tidigare då jag inte kände mig "hemma" om man kan säga så, och sen så började tankarna med E och Lisa komma upp då E och Lo satt och prata om det.. Alla tror nog att jag har kommit över det helt, men det har jag inte. Fattar inte hur jag var på väg att säga förlåt till den falska fittan. Jag gilar inte ordet Fitta men hon passar verkligen in på det!

   Jag vill spy, jag vill skära handlederna, jag vill helt enkelt ha ngn som stoppar mig från det!


   080905



   Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan min blogg. Läste på Jamis blogg och hon skrev om hur nervös och så man är på bloggen men utanför bloggens värld ås är man "Perfekt". Det låter helt sjukt igentligen men det är ju så himla underbart! På bloggen kan man skriva ut sig! Man kan bara babbla på och på och på, det gör så att man klarar sig ytterligare några dagar i det "verkliga" livet. Man omger sig med ett betongskal mot yttervärlden. Utanför är den blank och välputsad men innuti så är den mörk oh kall.Min blogg är min röst innifrån den mörka kalla världen.
    Om någon som står mig nära skulle hitta den här bloggen så vet jag inte vad som skulle hända! Jag skule nog få panik och må sämre. Det skulle sprida sig till andra och jag skule få hök ögon på mig. Har redan det av min mormor och det utan att hon tänker på äs eller så, hon är bara så nsom är extra noga med maten. (Ni förstår nog inte hur mycket hon har tjatat på mig om jag äter tillräckligt nder de senaste dagarna>.<)

   Vad fan skulle jag göra om de hände?

   Fuuk, jag vet inte vad jag ska skriva, har så många tankar men det kommer inte ut ngt. Det är som att jag måste sitta på kvällen för att få allt ut flödande...

   Läste på Pams blogg en helt jobbig sann grej. Om hur dubbelmoralisk man är! Man vill inte sluta detta men på samma gång vill man! Man ser på alla lyckliga männsikor som inte bryr sig om maten och man önska på ngt sätt att man kunde vara de! Men på samma gång så vet man att de bara svullar och har ingen kontroll över vikten, de önska säkert att de kunde gå ned i vikt men..
   Asså jag velar bort mig själv! Va fan skriver jag igentligen? Men står ändå fast vid att Äs är dubbelmoral! Man vill äta men ändå absolut inte, man vill sluta bry sig, men ändå inte. Man vill vara lycklig, men ändå inte. Man är lyckig men ändå inte. It's a screwed up world we live in... Och Äs är inte det som är mest Screwed up. 
   Känner på mig att en del komer regera på det. Men som Pam skrev 

   "-Jag tror knappast att jag är ensam om detta? Jag tror att du ljuger igen om du säger att du aldrig tänkt på att."

   Och håller med om det.  Helt sjukt igentligen! Vad fan ska man göra. Jag vill ut men ändå inte? Hur fan gör man då? Jag tror att det kommer bli bättre och bättre när jag flyttar ned och min härna säger att jag efter ett tag där kommer sälppa det här med kontrollen på maten och allt, men samtidigt så vet jag att jag inte komer göra det! Jami skrev också i ett tidigare inlägg om att det känns som att man aldrig ngnsin kommer bli frisk från det. Det kommer hänga med livet ut och att ju smalare man blir dessto fler ursäkter hittar man på för sig själv om att man itne har det! Man kommer aldrig bli nöjd

   "-Ifall jag är en stl 27 nu, så kommer stl 26 fortfarande vara för tjockt. 2 storlekar kanske inte syns? Jag kanske ska bli en stl 25 istället? Eller 24?"



  








    Jag känner lika dant där fast jag tänker på det genom min vikt istället. Att man mår lika dåligt för at komma över 67 gtänsen när man precis har kommit ned till 65-66 som när man kommer över 64 gränsen när man ligger på 62-63. Och jag tror inte att det precis kommer ändras. När jag läser andras bloggar så märker man att det spelar ingen roll hur mycket du väger, om du väger under 6o eller 5o eller 7o, alla har en gräns som de inte vill gå över för att det blir för mycket, det blir ett misslyckande. Jag hoppa sfortf på att när jag kommit ned till 55 så kommer jag vara lycklig vid den vikten, men efter allt läsande så känns det verkligen inte som att jag någonsin kommer vara lycklig.
   Jag kommer ihåg när jag var nöjd över att väga 65. Men jag kommer också ihåg samtidigt att jag kände mig fortf tjock. Så min fråga blir. Även om man inte har ngn sorts Äs, är man fortf lycklig över sin vikt? Mitt svar är både jag och nej. Jag tror att allt beror på situationen man lever i. Har du en bra familj? Trivs dumed dina vänner? Är du lycklig? har man massa lycka i sitt liv så tror jag inte man hakar upp sig lika mycket på vikten. Men samma sak här så är det både ja och nej. Man kan fortf tänka på det.

   Är man orolig för sin vikt i tidsintervaller om man tänker "normalt"?

   Shit vet inte ens om jag hängde med i allt det här, jag är så vimsig så att jag vimsar bort mig själv... >.< En annan sak som Jami fråga var om jag "brukar få typ "otillräcklighetskänslor", " att jag brukar känna mig underlägsen/dum/fet/ful. och Ja det får jag. Men det tror jag inte bara beror på Äs utan på även annat. jag kände det innan jag börja med det här. Jag tycker man kan säga att "Ottilräcklighetskänslor" är lika med " Dåligt självförtoende". Jag tror jag föddes med dåligt självförtroende, men jag tror också att jag inte visar det alltd. Jag kan ha min mask på och leka bort det.
   Jag har kännt mig ganska korkad sen iaf högstadiet-Gymnasiet. Jag gör/säger saker för fort innan jag hinner tänka igenom det. Om ngn såger "Sofia visste du att de har hittat en elefant som kan flyga!?" Så brukar mitt svar bli "nähä!!" Men direkt efter så blir det  en"Um... vänta lite..." tanke i mitt huvud. Jag är även annars med andra saker ganska lätt lurad.

    Som i vintras när jag var på KFUMs julmarknad och sålde korv och glög med folk från Brevik och jag fick stötar hela tiden från korvvagnen vi hade. De andra trodde inte på det först men sen så började en kille, som ägde de, säga att han började få stötar också och ringde till tillverkan. han sa att det fortf var försökrings grej på den. Efter en stund när han och en till satt och värmde sig i bilen så ringde hans telefon och jag svara. De sa att de var från de som tillverka vagnen och lite bla bla.. Gick och gav den till han som ägde den.. 

   Sen komer jag inte ihåg om ngt mer hände. Men iaf så var det hr helt för att lura mig, han ringde inte till tillverkan och ingen tillvrekare ringde honom. ( Det var ha nsjälv  som ringde när jag svara). och jag svalde det verkligen med hull och hår. När de berätta det ngn månad senare så kan jag inte beskriva mig hur dum jag kände mig, sen dess så verkar den här killen ha gjort det lite som en sport för sig själv att hitta på ngt ntt.. Som tur var så orka han inte...
   Sånt här tycker jag är jätte jobbigtm nej ag tror också att jag har välldigt lätt för att lita på folk och därför så blir jag ännu enklare att lura i mig saker... Jag tror också det är därför som jag blir så sårad jämt. Jag litar på att en människas ord och när de inte håller det så gör det så fruktansvärt ont! Som vid historierna med E och Ma... Jag öppnar mig men blir alltid stucken... Är det därför jag har svårt att träffa killar?

   Nä nu har jagnog velat tillräckligt... Ska gå och göra i ordning mig inför jobbet. Kanske ta en liten värmande dusch dåjag frysr som fan... Sen får vi se!

  Lycka!


   080924 

   
   "I live in a life full of funhouse mirrors...
 



...And I'm scared of my reflection!







   "I'm hungry for bones...


   ...and hungry for hope"

   081020


   vill inte bo kvar. Med morföräldrar vars kylskåp är alltid fullt av mat, med en mormor som alltid gör typ fem mackor till mig till frukost och som säger att botemedlet till allt är mat. "Men Sofia du har väll ätit ordentligt?" "Kan du inte gå och woka dig ngt?" "Mår du dåligt? Ät ngt så blir det bättre"... Jag vet att hon bara vill väl men just nu är det inte mat jag behöver! Jag behöver få vara i fred när jag vill och leva mitt eget race. Även fast jag kanske inte har pengar så att jag kommer leva gott så är det bättre att leva fattigt än psykiskt dåligt.
   Fan att jag trodde att det skulle vara enklare att bo här. Jätte bra att jag kan bo här pga att jag inte skulle ha ngnstans att bo annars, men jag känner mig fången, har inget eget liv. Jag vill kunna komma hem när jag vill utan att behöva säga till när. Jag vill kunna gå vart jag vill utan att behöva berätta vart jag ska och vem jag ska träffa. Jag vill kunna sätta mig på kafe ensam utan att behvöa få konstiga blickar från de.

   Det är mycket jag vill.

   En pojke då? Kan jag inte få en pojke också? Jag känner mig så kärleks tom så att jag vet itne vad. Jag vill ha ngn att kramas med och gosa med och kanske ngn gng kan få höra "Jag älskar dig." Jag har aldrig hört de orden. Mina föräldrar har sagt att de älskar mig men det är inte samma sak och inte ngt som jag tror på. Mitt liv är kärleks löst. Vad ska jag behöva göra för att få kärlek?
   Fan känner hur jag börjar gå ned mig lite igen. Det jobbiga är att jag verkligen känner hur jag går ned mig men jag vet inte vad jag ska göra för att stoppa det.

   Jag gick hem tidigare från jobbet igår. Sa att jag efter rasten inte mådde bra, att magen krångla och att jag kände mig lite yr. Det slutade med att ajg fick gå hem klockan nio istället för oo, och skiftledaren fick tvinga en killa att stanna kvar. Fick lite ångest när hon sa att hon var tvungen att tvinga han och jag sa förlåt flera gånger till honom. Tur var det att han inte hade ngt annat igentigen att göra utan han ville bara inte stänga för att han var bakis. Men jag tror att han ändå var lite okej med det. Vet itne riktigt men tror att vi kanske ser på varandra lite specielt Men jag vill på samma gång inte träffa ngn från jobet igen då det blev som det blev sist ju. Fan. Jag behöverkärlek men både kan ochvill inte... ur fan gå allt ihop.?
   Ska åka till jobbet idag igen och stänga. Kände att jag behöver det och att jag har nya krafter nu också. Måste klara det här. Måste orka jobba mer! Vet ju att jag inte klarar lika mycket som alla andra men jag vill ju verkligen försöka! Jag vill kunna orka gå full tid! Mina mor håller på att tjata om att ja ska vara sjukskriven om jag inte orkar gå full tid. Men om jag är sjukskrivn så är jag så fast och kan inte jobba över eller ngt s¨nt. Det är grymt jobbigt. Vill inte blli så låste igen.

    Men men vi får se hur det går, kanske verkligen bäst att jag byter jobb även fast ajg kan få en liten "karriär" där. Fuuk. Just nu vill jag inget annat än att ligga hemma och bara stirra i taket, men det skulle ju inte gå även fast jag vore ledig, mormor skulle ju vara på mig med en gång.

   Vad fan ska jag göra?