falla ned. Men åt vilket håll?

   Jag fick ett sms av J uppe i norpan igår när jag var påväg hem från jobbet. Och det vart verkligen en såndär,shit det har hänt ngt. Och jaghade rätt. Hanhade en av sina ångest aktiga attacker. Alltså så mådde han skit. Jag har sagt till honom är det något så kan du alltidringa mig, mendå han har telefon skräck så tar han gärna till sms istället först om det inte är panik. Pratade inte med honom igår men märkte juatt han inte mådde bra ändå, han berätta att han inte hade fått något lugnande av psyk och jag tror faktiskt att han var rädd lite för sig själv att han skulle göra ngt mot sig själv. Jag hopas att det hjälpte att messa med mig och jag är gladatt ajg fick honom att lova att försöka ta det lungt och inte göra något mot sigsjälv.
   En sak som jag blevglad över var när han sa att han välldigt ogärna pratade om sina problem med folkförutom mig. Jag tar det som att han litar på mig och det är något som gör migotroligt glad, att jag är en ljuspunkt för honom. Han är min vänn och jag vill honom inget annat änatt han ska må bra.
  I morse skickade han ett mess runt halv elva, det var ett under att jag var vaken då^^ Han fråga omjag var vaken och jag svara halvt om halvt och sen ringde hanmig. Han berättade för mig att han hade pratat med sin psyk nu på morgonen och han hade ordnat så att J kunde åka till ett ställe på lande och bo i en månad, ett sorts behandlings hem fast ändå inte. Det är svårt att höra på honom om han är glad eller inte men jag tror verkligen han varglad,och lättad!, över att han skulle dit. En annan skitbra sak med det är att han får ta med sig sin hund^^ Hans hund är typ hans livlina och jag vet inte vadsom skulle häna med honom om den dog. 
   Jag är verkligen gladför honom. Tror det kanvara jätte skönt för honom att komma bort från stadens stress, sina ostabilavänner och definitivt alkoholensomhanhar ett problem med! Han har klarat förut att vara nykter i några månader men togupp det igen när hans medicinsluta fungera och han orka inte med allt. Men den här månaden han spenderar där ute kanske får honom upp på fötter igen!

   Lite synd är det att jag inte får träffa honom till helgen när jag kommer upp. Menatt han mår bra är prio ett ju! Sen så har jag vart orolig för när jag skulle träffa honom,vilkendag ochtid ochsånt. Ochhur mycket tid jagkan vara hos honom. Att jag inte vågar bjuda honom på festen,dels för att ajgär rädd att han ska ryka ihop med en kille som han inte tycker om (En as go kille som är en sån alla gillar. Men på en fest när jag och J träffades första gången hade han precissytt ett sår på armen och den här kille råka ta tag i det när de busa och J har inte förlåtit det än. Jag har sagt till honom att han är lite töntig och det noginte var meningen,alkoholvar ju liksomrikligt inblandat. Men han släpper det inte.) andra delen är att jagitne vill att han ska dricka. Jag kommer ihåghur go han var när han var nykter och jag vill se det igen i honom!

   Jag vet inte riktigt. Samtidigt som jag gillar honom är jag nog rädd för honom. Jagvill inte komma ned i det träskhan är med social fobi och alkohol, men jag kan inte ge upp honom. En del av mig vill bara hjälpa honom att bli bättre och jag mårmycket bättre när han mår bra.Ochtyvärr, vice versa. Det är det som är problemet. Jag tar allt för personligt, mina vänner säger att ajgskulle må bättre om jag släpper honom, men jag kan inte, man ger inte upp på vänner!